Ska berätta varför jag inte bloggat så mycket. Igår natt dog en kille på min skola som gick i 6:an som hade en hjärntumör (+ cancer i svanskotan) och har varit sjuk hela hösten.     Vi flaggade på halvstång (d.v.s att man har flaggan lite nedanför längst upp.) Det visar att någon har dött där. Så alla som gick ner för viadukten (betyder som en "bro" som man kan gå/cykla ner och upp för, som en liten bil-bro som man istället går och cyklar på. Den kallas Svingen.) (Ni som bor där jag bor vet vad jag menar när jag säger svingen c;) Men iaf så är jag jätte ledsen! Så hans bästa vänner har typ inte vart i skolan alls sedan dess. Hans lillasyster har inte varit i skolan heller. :( Idag hade vi en tyst minut framför en stor trappa på skolgården. Hela skolan samlades och ALLA var tysta! Ingen hördes! Sedan så på vår lilla scen hade vi ställt upp ett litet runt bord med två stora ljus, ett foto, tre små diktböcker och en bok där man fick skriva i. Där fanns också några brev som några barn på skolan skrivit till hans mamma och familj. För hans mamma var stärdeska på vår skola så många hade sett eller till och med några kände henne. (Många fröknar kände henne.) Hans mamma skulle få breven och boken. En till sorglig sak var att alla på vår skola får en dator i 6:an. Då hade han hälsat på på måndagen förra veckan och rektorn hade sagt att: -Visst ska du få en dator. Men då sa ha nej för han hade redan en dator hemma. Men sedan sa han att han kunde komma förbi någon gång nästa vecka och hämta datorn. Men tiden gick så fort så det bara sa *PANG* så dog han. :( Han hade varit ganska pigg på lördagen och söndagen förra vecka. Men sedan på måndagen denna veckan så blev han jätte dålig så han var tvungen att fara in på sjukhuset. Han dog på natten med sin familj! Så det var ju bra att han inte hade ont eller var ensam. Skulle ju vara ganska hemskt att dö själv utan att någon var där! Alla visste ju också någonstans att han skulle dö. Men det känns ju som: -Ja men han är bara hemma och ska bli frisk. Men riktigt så är det inte. :( Men det är nog också ganska skönt att slippa tänka: Ja det är imorgon jag dör. När min fröken sa det så sa hon något såhär: Alla vet ju att "anonym" har varit svårt sjuk. Ja det är så att klockan 20:20 (minns inte när det var) tog han sitt sista andetag. Hans bästa vänner visste redan det. För hans mamma hade sms:at dom på morgonen. Tjejerna i hans klass stod utanför toaletterna och grät. Jag blev skakis och förstod inte vad det var. Sedan då vi fick veta det så kom det som en chock! Vi pratade en lång stund. Och fröken sa att man kunde komma till henne under dagen och ställa frågor. Och att man också kunde gå till skolsköterskan eller kuratorn. Som sagt så blev jag JÄTTE ledsen.

Mina tankar kring cancer:

Man dör inte alltid av cancer, det finns ju olika sorters cancer. Vissa är enkla att operera bort, och vissa sitter te.x för lång in. Då man får den i hjärnan så kan den ju sitta på olika ställen. Eftersom att hjärnan är otroligt känslig så går det inte alltid att operera. Men ibland går det bra. Men man kan också (även om man opererat bort cancern) få problem med te.x balansen. Det är för att man stör/skadar delar av hjärnan där tillexempel balansen sitter. Jag har haft en vuxen anhörig som dog av en hjärntumör, i det fallet dog han. Anonym hade länge gått med en cancertumör i huvudet. Så den hann växa sig ganska stor. Han hade aldrig känt av den, förren på midsommar dagen. Han fick jätte ont i huvudet och kräktes ovanligt mycket. Dom trodde väll att det bara var magsjuka. Så dom åkte till sjukhuset. Sen fick han svaret att han hade en hjärntumör. Sedan var han inte i skolan, mer än då han hälsade på. Dom vanligaste cacerformerna man kan ha är troligen bröst cancer, prostata cancer och hud cancer. Varje kvinna får emellanåt kolla om dom har bröstcancer. Att operera bort är inget farligt men ibland behöver man operera bort lymfkörtlar vid armhålan som kan ge problem. Om man har bröstcancer i släkten är det större chans att någon där får det än någon annan som inte har bröstcancer i släkten. Hud cancer är bra om man upptäcker det någorlunda tidigt, för det kan faktiskt vid sällan inträffande sprida sig till skelett och blod cancer. För mig känns det som att det skulle kännas hämskt att få beskedet cancer. Jag tycker att även om man har en svår sort av cancer så ska man inte ge upp hoppet! Eftersom man får cellgifter och strålning så mår man jätte dåligt och tappar håret och orken. cellgifter är faktiskt ett gift man ger kroppen för att ta död/krympa eller hålla cancern i shack. Det gör så man faktiskt kan leva flera flera år med cancer. Men eftersom att det är ett gift så tappar man håret och orken för att den dödar alla snabbväcksande celler. Det dödar ju hårsäckarna och man tappar ju inte HELT och hållet håret för det kommer ju tillbaka. Strålning använder man också för att döda celler/cancer celler. Men det kan också skapa cancer. Men om man har cancer har man skydd över allt förutom där cancern sitter. Så ingen får vara där folk strålas. Att bli rönkad alldeles för mycket kan också vara farligt. Cancer är celler som delas och som inte gör rätt. Om alla skulle vara odödliga (alltså som inte dör åt ålder/andra sjukdommar) Skulle alla tillslut dö av cancer. Cancer smittas INTE! Strålning = radio aktiv strålning. Strålning andväns också för att förhindra att det växer cancer någonstans där det varit cancer förut igen. Den kan man också andvända om det är någonstans man inte kan operera. Då kan den krympa eller till och med försvinna.